Idag är det så där otroligt tungt igen! Tårarna rinner för minsta lilla och jag saknar dig något så otroligt mycket Christian! Du är i mina tankar hela tiden idag, kan inte tänka på annat! Idag är det 15 veckor sedan du lämnade oss, 15 helvetes veckor! Har flera gånger idag sett bilden av dig när vi hittade dig. Vill inte se den bilden, vill se den vackra fina Christian. Inte för att du inte var vacker då den där fredagen, för det är du ju hur du än ser ut men du var kall och stel, inte sprallig och full av liv. Det är som sprallig och full av liv jag vill minnas dig!
Det gör så otroligt ont inom mig så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur får jag stopp på smärtan? Går det att få stopp på den? Jag slits i bitar! Vem ska plocka upp bitarna? Går det att limma ihop bitarna? Kanske med riktigt starkt lim men sprickorna kommer ändå alltid att synas!
Jag klarar snart inte av mer smärta, fungerar inte som människa, hustru och framför allt inte som mor just nu! Vill fungera men kan inte! Christian du måste komma tillbaka så allt kan bli som vanligt igen!
Älskar dig till solen och månen och tillbaka igen min unge!
Pussar och kramar blandade med tårar, mamma.
Att förlora ett barn 
februari 16, 2007 kl. 12:45 e m |
Vill så gärna skriva nåt som tröstar… Pia
februari 16, 2007 kl. 12:49 e m |
Jag försöker att förstå hur du känner det, men det går inte när man inte har upplevt det själv. Jag tänker på dig och gråter inombords för din skull.Kram Inger
februari 16, 2007 kl. 12:50 e m |
Finns här hos dig .Tänker på dig också Pernilla.Sätter mig ner här en stund och ger dig massor av kramar .Kram Susann Jonnys ängla mamma
februari 16, 2007 kl. 1:00 e m |
Vet inte vad jag ska säga.. tårarna forsar ner när jag läser om Christian och er familj. Skulle försöka säga något tröstande, men vad säger man? Har själv tre tonåringar så vet inte vad jag skulle ha gjort… Vill ända säga att det finns människor som tänker på er… Många kramar från Marie, en medmänniska
februari 16, 2007 kl. 1:06 e m |
Jag vill också skriva nåt som kan ge tröst – men förstår att det finns inget som kan lindra sorgen efter ett barn! Jag förstår att det måste vara fruktansvärt svårt detta – att förlora sitt barn – det måste vara det värsta som drabbar en förälder och mor. Jag vet ju själv hur mycket man älskar sitt barn! Men känn ändå att jag tänker på dig och skickar med många varma styrkekramar till dig i din svåra stund!
februari 16, 2007 kl. 1:27 e m |
Kramar om dig längeFörstår att du inte fungerar, du är inte hel det fattas en bit.Det tar tid det måste det få göra, en dag så kommer det fungera, du kommer klara vardagen även om det fattas en bit. Låt det ta tid, in med huvet i frysen och skrik, svär så mycket du kan.Tänker på dig//Kram Carola
februari 16, 2007 kl. 1:29 e m |
SV:Pernilla Vännen!Tack underbara du för din kram.Massor med Varma kramar tillbaka*kramar om* dig länge länge…..
februari 16, 2007 kl. 1:34 e m |
Carola: Jag svär och skriker men det hjälper inte ändå!
februari 16, 2007 kl. 2:22 e m |
Tänker på dej! Finns inga tröstande ord i den största sorg som kan drabba en förälder.Kramar
februari 16, 2007 kl. 2:46 e m |
En stor varm, tyst, innerlig kram.. Tänker på dig och din familj och tänder ljus för Christian och er ikväll..
februari 16, 2007 kl. 3:56 e m |
Jag lider med dig Pernilla, jag kommer ihåg för något år sedan att jag pratade med Christian över internet när han höll på med datorspel. Trevligare person finns inte men han är med dig var dag och vaktar över dig.Hur svårt det än är så klarar du dig igenom detta!!Kram
februari 16, 2007 kl. 4:49 e m |
Älskade vän, det finns ingen tröst just nu, det är för nära! All din längtan, din saknad, din ångest, den kommer tyvärr att finnas där länge till. Promenera långt och gråt! Det rensar hjärnan en stund! Hoppas du kan sova någorlunda på nätterna så du orkar med att kämpa vidare.Kramar i massor!!
februari 16, 2007 kl. 4:58 e m |
Vad ska jag säga….Försök gråta så mycket du kan, gå ut i skogen och skrik eller sätt dig i en bil och skrik. Det här måste få ta den tid som behövs.Kramar
februari 16, 2007 kl. 6:20 e m |
Ja man vet inte vad man ska skriva det finns ju inge tröst för dig nu…själv tog jag en handuk och stoppade i munnen sedan skrek jag i timmar…. den dagen det blir bättre ser du inte nu… för just finns allt som hänt i dina tankar…men tro mig det kommer att gå bättre men det måste ta sin tidKram Maries änglamamma
februari 16, 2007 kl. 8:26 e m |
Hej det är så fruktansvärt det som har hänt,jag lider så mycket med dig.Jagtror aldrig att du blir hel igen något kommer alltid att saknas.Men du måste kämpa för dina andra barn ,jag tro och hoppas att du orkar ,kanske du behöver hjälp utifrån,man kan inte alltid vara stark försök att få någon att prata med innan det är försent.Kramar marie louise
februari 16, 2007 kl. 8:39 e m |
*Kommer in, sätter mig ner och tar din hand i min. Finns här, i tystnad. På dina villkor! Kram!*
februari 16, 2007 kl. 10:17 e m |
åh vännen, jag vet att det inte finns någon tröst att ge, skrik skrik och skrik, håller om dig varmt medan du skriker. varm kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
februari 17, 2007 kl. 1:10 f m |
Jag vet också att det inte är något som kan göras eller sägas när allt är så tungt och mörkt. Ångesten över att det enda som helt kan lindra smärtan är det som är mest omöjligt att få, kan kännas fullständigt outhärdlig. Jag skulle också gärna sitta och hålla dig i handen och bara vara. Stora kramar!
februari 17, 2007 kl. 12:07 e m |
Tänker på dig, kram!
februari 17, 2007 kl. 1:11 e m |
Det finns ingen tröst, vännen! Kan bara skicka en varm kram. Jag har också en dag med tårar idag. Jag spelar musiken högt, städar och gråter.Tänker på våra pojkar i änglastaden!Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05
februari 17, 2007 kl. 1:25 e m |
Hej ! Jag tänker på dej …har inte upplevt saknaden efter ett barn …vet ej hur det känns men jag har mist två män genom döden ..det var fruktansvärt …livet blir aldrig det samma igen … kram ingrid
februari 17, 2007 kl. 1:29 e m |
Finns vid din sida…skickar kramar och försöker förstå…
februari 17, 2007 kl. 1:48 e m |
Om dina tårar ändå kunde hjälpa dig!Jag önskar att du får nån hjälp utifrån, så att du kan slippa må så dåligt som du gör!Saknaden och sorgen kommer du alltid ha kvar, men nåt som gör att du slipper att ha så ont i din själ!Vet ej? Kram! / Kattis
februari 17, 2007 kl. 2:35 e m |
Vet hur du känner, men bilden kommer att förändras sakta, sakta. / Många, många kramar till dig.
februari 17, 2007 kl. 2:38 e m |
När sorgen är som tyngst är orden fattiga, vi känner med dig/kram Christina
februari 19, 2007 kl. 1:50 f m |
Gråter när jag läser vad du skriver.Jag är här ibland och läser.Jag önskar så att det fanns något jag kunde göra….Men jag vet ju också hur det är att vara där. Och må sådär dåligt.Så svårt :(Varm kram till dig!
maj 23, 2007 kl. 1:15 e m |
Vet hur du känner, men bilden kommer att förändras sakta. Det måste få ta den tid du behöver. En sådan stor sorg kommer man inte över på ett ögonblick.Jag önska jag kunde lindra din sorg…Varma hjärtliga kramar till dig.Från en annan ängla mamma/Carla