Christian, saknaden efter dig är så stor, så stor. Jag vet inte hur jag ska klara resten av mitt liv utan dig! Jag älskar dig så otroligt mycket och skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka! Vad somhelst! Jag lider verkligen av att inte få ha dig här!
Denna veckan har varit rätt jobbig, jag har åkt upp och ner i mina känslor och för det mesta har det varit ner. Tårarna ligger hela tiden och bränner bakom ögonlocken och det behövs inte mycket för att de ska börja rinna.
Jag vet att jag kommer upp till ytan igen snart men det känns som om jag mår sämre för varje gång jag åker ner, varje gång gör det ondare och ondare.
Igår kväll bröt jag ihop rätt rejält. Hände en sak när jag slutat jobbet som gjorde mig jättledsen. Satt länge i bilen och grät innan jag kunde köra hem. Kände att jag var tvungen att åka upp till dig efter jobbet, ringde till pappa när jag var på väg hem och frågade om barnen sov så han kunde följa med mig till dig för jag orkade inte åka dit ensam i mörkret. Vi var där uppe en stund och jag bara grät och grät, längtade så otroligt mycket efter dig!
Christian! Hur ska jag klara detta? Resten av mitt liv utan dig? Hur gör man? Inte vet jag! Någon som har ett bra svar? Vet du Christian?
Älskar dig till solen och månen och tillbaka igen!
Puss och kram, din mamma för evigt.
Att förlora ett barn 
maj 19, 2007 kl. 10:42 f m |
Nej det finns inga svar och saknaden är tärande. Jag har en syn på livet att såhär här blev det, inget jag kan göra ngt åt utan att gå framåt och vänta och se vad som händer vid nästa hörn. Tror också att det finns ngt mera som väntar. Möten vi inte vet om eller förstår. Vet att det är lättare sagt än gjort och du saknar ett barn. Men valet är ju inte så stort eftersom du är mamma både här och i en annan dimension och det är din huvuduppgift. Finns så många varför i livet, varför vi aldrig får svar på här i jordelivet. Förhoppningsvis längre fram. Så länge tärandet inte blir bitterhet fungerar det trots allt, men jag förstår att det känns som om din kropp ska gå sönder som om du inte ska orka sakna eller gråta mera. Tänk om man kunde omförvandla sorgsens energi, kanske man gör det också utan att veta, så mycket kraft det måste bli. Hoppas du når ljuset snart igen och kan ta emot våren och skicka iväg jordeljus till Christian. Rosa tanke till dig!
maj 19, 2007 kl. 11:48 f m |
en varm kram till dig pernilla. känner så med dig och för några år sedan var jag också där du är i dag. där kroppens organ slits sönder av saknad. den kjänslan är lugnare i mig i dag, men jag saknar min Marcus så in i norden vaje varje dag. kramar om dig varmt och jag vet att Marcus och christian gör allt för att ge oss styrka att klara detta. varm kram från marie-anne mamma till marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
maj 19, 2007 kl. 11:56 f m |
Åh vad jag blir ledsen när jag läser vad du skriver, förstår att du har ett rent helvete. Besök ett medium igen så får du prata med din son. Detta måste vara ett rent helvete för dig, mycket svårt att sätta sig in i. Kramar i massor och hoppas det blir lite lättare för dig någon gång.
maj 19, 2007 kl. 12:07 e m |
Ja, vad säger man?? Önskar att jag hade ett bra svar, men det har jag inte.Kram på dig!
maj 19, 2007 kl. 2:06 e m |
Kramar om hårt…/ Gunilla mamma till Rickard 81-05
maj 19, 2007 kl. 4:01 e m |
Önskar att jag hade ett bra svar till dig. Sköt om dig. Många kramar Saknad (Mia)
maj 19, 2007 kl. 11:39 e m |
Kan bara skriva ….det är en svår förlust för dej och din familj ….kram monica
maj 20, 2007 kl. 12:38 f m |
Många bamse kramar till dig
maj 20, 2007 kl. 1:58 f m |
Ville bara skriva en kommentar men vet ej vad jag ska skriva hellst av allt vill jag bara ge dig en stor bamsekram och eftersom jag inte känner er in real life så får de bli här istället så hä kommer den *BAMSE KRAM* sköt om er kram igen //Sanna
maj 20, 2007 kl. 5:23 e m |
Nej jag har inget svar det finns inga svar, mer än att andas och ta en dag i taget. Kramar i massor.
maj 20, 2007 kl. 6:15 e m |
När allt känns fördjävligt, då rasar man bara, gråt, saknad, känslan utav att jag klarar inte det här en sekund till. Nästa dag mår jag kanske lite bättre och då är jag helt på det klara med att min son och jag ska träffas igen, men inte just nu. Försöker också trösta mig med att där han är finns inte något som kallas tid, utan för han är jag strax där. Knäppt kanske, men något som ger mig tröst./ Känner med dig och vet och förstår det helvete du går igenom. / Kram Inger
maj 21, 2007 kl. 3:50 e m |
Din plåga kommer att lindras så småningom. Det är väl den enda tröst som går att ge. Ta en dag i taget. Efter allt det mörka kommer ljuset tillbaka.Kram
maj 22, 2007 kl. 11:42 f m |
Nej kommer man någonsin att förstå? Saknaden och längtan gör så ont.Många kramar/ Annica
maj 22, 2007 kl. 8:30 e m |
Det finns inga svar att ge, mer än att du har fått träffa din son på andra sidan och du vet att han alltid är med dig.När du gråter står han vid din sida och försöker torka bort dina tårar, när det gör så ont att du vill slita ut hjärtat står han bredvid dig och försöker krama dig och linda in din smärta i bomull.Han är alltid med dig, vart du än går och vad du än gör.
maj 22, 2007 kl. 8:33 e m |
Hej! Jag tryckte fram några bloggar och kom till din. Jag blev så ledsen när jag läste. Jag skulle så gärna vilja ge dig ett svar. Men jag hittar inget svar åt dig. Jag önskar bara att det är som jag hört att tiden läker alla sår. Åtminstone lite. Jag önskar dig allt gott.En stor kram från Anita
maj 22, 2007 kl. 8:53 e m |
Det finns inga svar på livets svåraste frågorDet finns inte tillräckligt med tröst att ge i livets allra mörkaste stunder efter tårar finns tomhetenefter tomheten finns frågorna när frågorna tagit slut och ilskan tagit vid har man kommit ett steg framåtett steg mot värmen mot kärleken den finns där – den väntar
maj 22, 2007 kl. 10:13 e m |
Här kommer många fler Bamse Kramar hoppas att du kan känna dom .Tänker mycket på dig. Kram Marie-louice