Tro det eller ej men just nu känns livet ändå rätt så ok. Visst saknar jag dig något fruktansvärt varje dag, du finns ständigt i mina tankar och tårarna kommer lite då och då…men livet känns ändå rätt ok nu! Just nu…vem vet hur det ser ut imorgon…om en vecka…om en månad…om ett år?
Det kunde jag inte tro för bara några månader sedan! Men nu planerar jag faktiskt framåt igen. Jag har tagit tag i min utbildning till ambulanssjuksköterska, trivs jättebra på mitt jobb, tränar och ägnar mig åt familjen. Så i det stora hela så fungerar mitt liv just nu rätt så bra!
Men en sak ska du veta min son att även om jag just nu mår bättre och kan börja planera lite framåt så innebär det inte att jag kommit över dig, glömt dig, inte längre sörjer dig, inte längre saknar dig…för det gör jag…varje dag…varje timme…varje minut…varje sekund! Du har satt så djupa spår i mitt modershjärta och där kommer du föralltid att stanna kvar oavsett vad jag gör med mitt liv…i mitt liv.
Jag VET att vi ses igen någon dag…inte idag…men någon dag…när det är dags för mig…och tills dess min son ska jag minnas dig med glädje och tacka för varje stund jag fick med dig. Jag ska fortsätta föra ditt minne vidare…du ska ALDRIG bli glömd!
Jag älskar dig till solen och månen och tillbaka igen, himmelens vackraste ängel!
Puss och kram mamma
Att förlora ett barn 
april 24, 2008 kl. 2:52 e m |
Roligt att du mår bättre. Det va ju ett tag sedan vi sågs. Kram på dig
april 24, 2008 kl. 3:32 e m |
Ja det var ju det! Vi får ta och ändra på det1Kram
april 24, 2008 kl. 9:26 e m |
Vad underbart att höra att du kan känna glädje i livet igen! Vi kommer ju aldrig sluta sörja de som vi älskar och ha förlorat men på nåt konstigt vis kan man ju med tiden leva med och trots sorgen.. Skickar stora kramar!
april 24, 2008 kl. 9:28 e m |
Vad härligt det låter. Nu kan du gå vidare.Kram
april 26, 2008 kl. 11:50 e m |
Vad glädjande att se, att du mår lite bättre och orkar se framåt trots din sorg. Stor kram till dig.
april 27, 2008 kl. 12:51 f m |
Vilken underbar hälsning till Christian..Tänk att nu tror jag att han är stolt över dig Pernilla..Det är nog så här han vill att du ska må och jag gläds med dig för den känslan du nu bär på..Du är fantastisk..Otroligt fantastisk..Kram..S.O.T.D.
april 28, 2008 kl. 7:37 e m |
Hej Pernilla.läser din blog minst en gång i veckan. Har ju följt dig i över ett år. Kommenterade i början, men kände mig lite obekväm med att jag hade den fördelen med att inte drabbats av ert livsöde.Därför så läser jag bara, och följer ert sorgearbete. Ett livslångt uppdrag.Det är (nog) vet ej hur jag skall uttrycka mig det värsta värsta som kan drabba en förälder. Att ens barn dör!Men nu när jag läste ditt senaste inlägg så blir jag glad, faktiskt första gången som jag blir glad av att läsa din blogg.Du skall inte ha dåligt samvete av att känna ”ljus” i din tillvaro.Du skall vara glad över det, och Christians småsyskon behöver nog detta.INTE för att jag tror alls att du missunnat dom. Jag har läst så mycket om er och tittat på TV och verkligen följt er.Jag tror att Christian nu kan känna sig lite lugn i Änglarnas stad, när hans mamma kan känna sig lite mer till freds med sig.Du är en ”stålmamma” tyckeer jag!EEn stor kram till dig och hoppas att det fortsätter att kännas bra!
april 30, 2008 kl. 9:04 e m |
Du skriver gripande. Vackert men sorgligt.
april 30, 2008 kl. 10:35 e m |
Vad rolig läsning det fanns här då! Det var evigheter sedan jag skrev hos dig även om jag tittat in oftare.Jag blir avundsjuk när jag hör att du är igång med studierna igen, jag vill också komma igång. Men tyvärr så verkar det fortfarande ligga långt borta.Kramar i massor från mig och ha en skön 1 Maj